Om at blande sport & politik

AF Mette Holm

Kinas 25 bedste badmintonspillere har længe skullet deltage i Denmark Open Super Series i denne uge [20.-25. oktober], så der var lagt op til kamp i verdensklasse.

Fredag [16. oktober] meldte de kinesiske spillere afbud. De var trætte, hed det. Afbuddet kom efter længere tids kinesisk vrede over, at Danmarks statsminister i maj mødets med tibetanernes åndelige leder, Dalai Lama.

I fjor, da Beijing var vært for De olympiske Lege, blev magthaverne fornærmede, da kritikere benyttede Legene og Den olympiske Fakkels turné kloden rundt til at kritisere Kinas forvaltning af menneskerettighederne generelt og i Tibet i særdeleshed. Uretfærdigt og usportsligt at blande sport og politik var budskabet.

Der var også snak om boykot, selvom det ville have virket mod hensigten, eftersom de to afgørende faktorer for vellykket boykot manglede: at der kunne samles international enighed om den, og at de mennesker, den skulle gavne, nemlig kineserne, også var enige i en sådan boykot. Ingen af delene var tilfældet, og en boykot ville have gjort kineserne både vrede og kede af det.

For statens propaganda gav kineserne indtryk af, at OL var verdenssamfundets belønning til Kina for at være et prægtigt land i fornem udvikling. Det blev ikke ligefrem sagt, at FN stod bag, men det lå i luften. Ikke et ord om, at Den internationale Olympiske Komité er en udemokratisk, lukket og ofte også korrumperet idrætsloge, som udlodder OL-værtsskab til højstbydende.

Så Kina og kineserne var helt oppe i det røde felt i fordømmelserne af omverdenens sammenblanding af sport og politik i fjor. Det var ellers Kina selv, der indførte ping-pong-diplomatiet i 1971 – en sofistikeret cocktail af sport og politik, som udgjorde den første forsigtige tilnærmelse mellem Kina og USA efter års fjendskab.

USA’s bordtennishold blev inviteret til Kina, derpå fulgte USA’s daværende præsident, Richard Nixons sikkerhedsrådgiver Henry Kissinger på hemmeligt besøg. Et halvt år efter ping-pong-turneringen opgav USA sit veto mod det kommunistiske Kinas indtræden i FN, og Taiwan blev forvist efter 23 år på Kinas plads. Inden, der var gået et år, kom præsident Nixon selv på officielt besøg i Beijing, hvor han bl.a. fik pandaerne Ling Ling & Xing Xing foræret.

Også pandadiplomatiet stammer nemlig – som pandaen selv – fra Kina. Første eksempel er fra Tang-dynastiet i det 7. sekel, da kejserinden sendte sin japanske kollega et pandapar. Skikken genopstod i 1950erne, og siden har snesevis af pandaer forladt Kina som ambassadører for deres land; også til Taiwan, hvor dét, at transporten ikke skulle registreres af den internationale organisation til bevaring af truede dyrearter, CITES, men blev behandlet som indenrigsfragt, nær havde udviklet sig til en diplomatisk strid i sig selv.

Og badmintonspillerne? Nogen i Kinas ledelse må have besindet sig - og måske givet samtlige 25 spillere ekstra ginsengrod. I hvert fald blev det lørdag [17. oktober] meddelt, at nu var spillerne ikke længere trætte, så de kom alligevel til Danmark. Og dermed viste Kina viste som ædel sportsnation – moden og ansvarsfuld nok til ikke (længere) at sammenblande sport og politik.

Kronik i Sydsvenskan oktober 2009

Svensk version
Det har sedan länge varit bestämt att Kinas 25 bästa badmintonspelare skulle delta i Denmark Open Super Series denna vecka. Matcher i världsklass skulle spelas i Odense på Fyn.
Men förra fredagen, fyra dagar före invigningen, backade de kinesiska världsstjärnorna ut. De var trötta, hette det. Det ökade för all del dramatiskt andra spelares chans att vinna, men samtidigt försvann en stor del av tävlingens attraktion.
Förra året, när Peking var värd för de OS, tog makthavarna mycket illa upp när regimkritiker använde spelen och den olympiska facklans jorden-runt-turné till att fästa världens uppmärksamhet på hur Kina åsidosätter de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och i Tibet i synnerhet.
OS-bojkott dök upp i debatten, trots att två viktiga förutsättningar saknades. Ingen internationell opinion för bojkott skulle kunna uppbådas och de människor som skulle gynnas av den, alltså kineserna, ville absolut inte ha den.
Sport och politik hör inte ihop, sa sårade kineser.
Inför OS gav statens interna propaganda gav kineserna intrycket att världssamfundet givit spelen till Kina som en belöning för landets utmärkta utveckling. Man antydde att FN låg bakom, och talade tyst om att den Internationella olympiska kommittén är en odemokratisk, sluten och stundtals korrumperad idrottsloge som delar ut OS till högstbjudande.
Det var Kina som 1971 lanserade den så kallade ping-pong-diplomatin, en sofistikerad cocktail av sport och politik, som efter år av fiendskap ledde till det första försiktiga närmandet mellan Kina och USA.
USA:s bordtennislag inbjöds till Kina. Och i dess spår följde Henry Kissinger, dåvarande presidenten Richard Nixons rådgivare i säkerhetsfrågor.
Ett halvt år senare slopade USA sitt veto mot kommunist-Kinas inträde i FN, och Taiwan fick efter 23 år lämna Kinas plats. Kort tid senare kom president Nixon själv på officiellt besök i Peking, där han bland annat fick pandaparet Ling Ling och Xing Xing i present.
Även pandadiplomatin har, liksom pandan, sitt ursprung i Kina. Redan på 700-talet sände en kejsarinna ur Tangdynastin ett pandapar till sin japanska kollega. Bruket att presenta pandor återupptogs på 1950-talet och sedan dess har dussintals pandor lämnat Kina som ambassadörer för sitt land.
Till och med Taiwan har stått på mottagarlistan. För att transporten inte skulle registreras av CITES, den internationella organisation som övervakar utrotningshotade djurarter, skickades djuren som inrikespaket, vilket nära nog utlöste en egen diplomatisk kris.
Och badmintonspelarna som skulle ha satt världsklass på tävlingarna i Danmark? Någon i den kinesiska ledningen måste ha tagit sitt förnuft till fånga och utdelat en extra ginseng-dos till de 25 spelarna. För på lördagen kom kontrabesked: Spelarna var inte längre trötta, de hade kvicknat till och skulle trots allt delta i tävlingen.
Därmed visade sig Kina som idrottsnation, mogen och ansvarstagande nog att inte röra ihop idrott och politik.

Powered by Drupal - Design by Anders Dybdal